Felsökare vet nog alla vad det är. Det händer att jag själv faller dit och letar fel och negativa mönster i omgivningen, oavsett sammanhang. De viktiga orden är i omgivningen, eftersom felsökare sällan försöker hitta fel hos sig själva. Det är trots allt mycket lättare att se felen hos andra.

Det är väl bra att leta efter fel och brister, kanske du tänker. Jo, visst är det så. Men det kan också orsaka en del bieffekter såsom skuld, ängslighet och ovilja. Hur det tas emot av andra beror till stor del på hur du uttrycker dig.

Har du känt dig utsatt och utpekad för att någon frågade varför du gjorde si eller så? Ordet varför kan lätt bli känsloladdat och göra att människor känner sig just ifrågasatta. Då minskar såklart deras vilja att prova igen och tänka nytt. Kanske vågar de inte ens berätta varför de gjorde på det ena eller andra sättet.

Tänk att vi istället skulle använda andra ord för att försöka förstå vad som har hänt.

Använd exempelvis frågor som

• Vad var det som hände?
• Hur blev det så här?
• Vem skulle vi kunna fråga om hjälp?
• När hände detta och har det hänt innan?

Med all säkerhet vet redan personen eller gruppen vem som gjort vad. Det är underförstått. Så om du på riktigt vill komma underfund med grundproblemet är mitt tips att koppla loss diskussionen och prata i allmänna ordalag – inte om att en viss person har gjort något knasigt. Genom att göra det skapar du en säker zon där orden kan flöda om vad som hände, på riktigt. I en sådan diskussion finns ingen skuld, ängslighet eller ovilja.

Med frågor som de här ovanför visar du att du vill lösa problemet och inte hitta syndabockar, vilket skapar en trygghet som inte går att köpa. Simsalabim så är din naturliga roll som rättsökare på rätt väg!

Jag vet. Möjligtvis får jag det att låta enkelt, när det är snarare är utmanande. Jag har betydligt fler gånger agerat felsökare än rättsökare, så jag vet hur svårt det är att inte leta syndabockar. Fast det går ju alltid att försöka bättra sig.

Skillnaden mellan rättsökare och felsökare

Låt oss måla upp ett scenario där en rättsökare eller en felsökare kommer in i samma mötesrum.

Felsökaren ser att föregående mötesdeltagare har lämnat ett smuligt konferensbord. Papperskorgen är full och det ligger sladdar överallt. Din första tanke är att det säkert är en företagsfika som du inte fick vara med på – och med det kickar avundsjukan igång. Borde inte alla få fika eftersom ni jobbar lika hårt? Oavsett vad det handlade om så är det för jävligt att de inte städat efter sig.

Rättsökaren gillar att de som var där innan fick fika. Fika är ju gott! Antagligen var det ett viktigt möte med en kund. En annan bra sak är också att ni fick tillgång till rummet i rätt tid. Så nu kan väl alla hjälpas åt att fixa iordning här inne så att ni kan sätta igång med ert möte?

Såklart är det här ett ganska banalt exempel. Det är också någonting som de flesta har upplevt.

Ett av mina knep för att vara en god rättsökare är att snälltänka. Jag vill gärna tro att människorna jag har valt att umgås med – vilket jag faktiskt har gjort eftersom jag frivilligt tog det här jobbet – vill göra så gott de kan. Det ger mig ofta utrymmet jag behöver för att hinna lägga bort ifrågasättandet, och istället plocka fram frågor som vad, hur, vem och när.

Så, vilket beteende och vilka angreppssätt har du provat för att vara rättsökare merparten av din vakna tid?