Många tycker att jag är jobbig för att jag alltid ofta säger emot dem.

”Bra!” är min kommentar. Jag blir glad när jag märker att de tycker det, för då har jag lyckats skapa det jag kallar för en kreativ konflikt. Om detta innebär att jag blir mindre omtyckt så spelar det ingen roll. Det viktigaste är ju trots allt att jag uppskattas.

Hoppla!

Där kanske du fastnade igen.

Jag vet. Avslutningen på stycket här ovanför borde väl ha varit resultatet – inte att det viktigaste är att jag uppskattas.

Absolut, du har rätt. Det hade varit mer politiskt korrekt att skriva så. Men jag utgår från att jag uppskattas om jag bidrar till ett bra resultat. Så resultatet är liksom underförstått och en förutsättning för att jag ska uppskattas.

Såklart skrev jag som jag gjorde även av en annan anledning. För att få dig att fundera över hur man egentligen ska bete sig för att uppskattas.

Jag är ofta tvärtemot. Ibland omedvetet, för det mesta högst medvetet. Min förhoppning är att jag uppskattas för det genom att vi får till en kreativ konflikt som leder fram till ett bättre resultat.

De flesta – kanske även du – väljer den säkra vägen, vilket är att hålla med. Att acceptera, fast du egentligen tycker annorlunda. Tyvärr har de som håller med en större sannolikhet att uppskattas än dem som skapar kreativa konflikter. Men så är det bara. Och det är därför saker ofta blir mediokra.

Jag tycker inte om mediokert, tryggt och konfliktfritt. Det måste gnissla lite, annars står tåget stilla.

Glassen bryter mot normen

Vad har då den där glassen med något att göra? Jo, jag tänker så här. Frågan om det är okej att äta glass på en begravning är just en sådan härlig fråga som utmanar våra normer och förväntningar. På ytan kan frågan först verka trivial – kanske till och med respektlös.

”Typiskt Lars!” kommer vissa att säga.

Såklart har vissa rätt i det.

Men om du stannar upp och tänker efter inser du att frågan egentligen belyser något djupare. Hur mycket av våra handlingar styrs av traditioner och förväntningar – alltså av människor vi kanske inte ens känner, och samhället i stort – snarare än av våra egna värderingar och känslor?

Kanske är det inte glassen i sig som är problemet, utan vårt behov av att följa oskrivna regler utan att ifrågasätta dem.

Kanske är det så att den som vågar bryta mot som man ska göra-regeln – och ta en tugga av något så oväntat som en glass vid ett tillfälle av sorg – också är den som vågar ifrågasätta andra normer som inte längre tjänar oss.

Och kanske, bara kanske, är det precis sådana personer vi borde uppskatta mer. De som vågar vara tvärtemot, inte för att vara besvärliga, utan för att de vill bidra till något bättre, något mer äkta.

Nästa gång du står inför en situation där du känner att du borde hålla med för att bli omtyckt – stanna upp och tänk efter. Vad skulle hända om du istället vågade skapa en kreativ konflikt? Vad skulle du kunna åstadkomma om du vågade vara tvärtemot? Och om det innebär att du får äta glass på en begravning – varför inte?